Norge har satt upp ett nytt djärvt mål. Fram till 2035 ska landet minska utsläppen av växthusgaser med 70-75% jämfört med 1990 års nivåer. Det låter imponerande. Men kan vi nå dit?
Än så länge finns det ingen detaljerad färdplan. Ingen ny lagstiftning. Bara ett löfte.
Regeringen planerar att minska utsläppen främst på hemmaplan, i samarbete med EU. Men om dessa åtgärder inte räcker till kommer Norge också att köpa koldioxidkrediter från utlandet. Med andra ord: vi ska minska det vi kan och betala för resten.
En blandad bild av framsteg
Norge har använt den här modellen tidigare. Norge har tidigare stöttat skogsskyddsprojekt i länder som Brasilien och Indonesien.
Detta har bidragit till att stödja det globala klimatarbetet och stärkt Norges gröna profil.
Jens Ulltveit-Moe, en välkänd norsk företagsledare, varnar nu för detta. Han byggde upp sin förmögenhet genom att arbeta inom olja och sjöfart. Idag kallar han köp av koldioxidkrediter för en ”farlig illusion”. Han säger att det är dags att fokusera på verkliga nedskärningar här hemma.
Balans mellan olja, export och utsläpp
Olja och gas spelar fortfarande en central roll i Norges ekonomi och i den globala energiförsörjningen. Dessa sektorer står för cirka 25% av de nationella utsläppen. Tekniker som koldioxidavskiljning och kraft från land hjälper till, men utsläppen är fortfarande betydande.
Samtidigt är efterfrågan på fossila bränslen fortsatt hög runt om i världen. Övergången från fossila bränslen är komplex och kommer att ta tid. Norge står inför utmaningen att bidra till denna omställning och samtidigt tillgodose dagens energibehov.
Boken ”Landet som ble for rikt” utforskar hur oljerikedomar medförde både välstånd och tröghet. Martin Bech Holte menar att när ett land blir mycket rikt blir det svårare att förändra. Det är en dynamik som vi måste övervinna med försiktiga investeringar och smart politik.
Kan vi minska utsläppen på hemmaplan?
Norges miljödirektorat tror att vi kan det. De uppskattar att de inhemska utsläppen kan minskas med 63 % fram till 2035 med rätt åtgärder, bland annat
- Fler eldrivna färjor och transporter med låga utsläpp
- Ökad användning av avskiljning och lagring av koldioxid (CCS)
- En övergång till grön vätgas och biomassa inom industrin
- Utfasning av fossila bränslen i byggnader och industriella processer
Men lika viktig är den roll som varje företag spelar. Runt om i världen gör företag stora framsteg och minskar onödiga utsläpp genom korrekt koldioxidredovisning och smarta minskningsstrategier. Norge har verktygen och tekniken för att göra detsamma. Dagens politik skulle dock bara ge en minskning med 27%. Resten skulle behöva kompenseras, vilket skulle kunna kosta upp till 200 miljarder norska kronor fram till 2030.
Vad är det som saknas? Mätbara åtgärder
Du kan inte hantera det du inte mäter. För många företag finns det verkliga vinster att göra genom att spåra utsläppen noggrant och vidta proaktiva åtgärder.
Det är där Achilles kan göra skillnad:
- Smart koldioxidredovisning för att mäta, övervaka och hantera utsläpp i hela verksamheten och leveranskedjan
- Verifierade, revisionsfärdiga data för att stödja klimatmål och hållbarhetskrav
- Automatiserad rapportering i enlighet med EU:s regelverk, CSRD och globala standarder
- Tydliga insikter för att identifiera hotspots och åstadkomma verkliga minskningar
Från första mätningen till meningsfulla åtgärder förvandlar Achilles koldioxidmål till koldioxidresultat. Klimatledarskap börjar nämligen med att man känner till sina siffror och använder dem för att fatta bättre beslut.
Norge är rikt på resurser, talang och möjligheter. Vi har tekniken. Vi har expertisen. Nästa steg är engagemang. Verkligt klimatledarskap innebär handling på hemmaplan. Inte bara löften eller kompensationer utomlands.
Så frågan kvarstår:
Kommer vi att använda vår förmögenhet för att leda övergången eller fördröja den?
